oh i'm so clever, but clever ain't wise

Sommaren då jag skulle börja åttan så var det en väldigt het potatis om jag skulle få mitt bidrag eller inte. Mamma var starkt emot. Ida också. Min pappa hade av någon konstig anledning inte någon åsikt vad jag kan minnas. Hursomhelst. Mina motståndare i debatten påstod att jag inte skulle kunna hantera pengar. Det är ju inga stora pengar bara ett litet barnbidrag men ni vet ju hur fort de kan försvinna. Iallafall, fan vad fel de hade. Jag hade nog lite fel om mig själv också. Jag har under det senaste halvåret insett att jag är ett kontrollfreak när det gäller pengar. Även om jag skulle komma över flera miljarder så skulle jag fortfarande sitta där med en anteckningsbok och noga notera varje förändring på mina konton. Jag har hela tiden en plan över hur pengarna varje månad ska användas. Jag har skrivit en lista på böcker jag måste köpa. Filmer. Skivor. Kläder. Skor. Efter det följer en uträkning och en summa på det som kommer att bli över. Ju högre den summan är ju gladare känner jag mig såklart. Vi läste om Buddhismen för ett tag sen och jag undrar om de inte har rätt i det här med att vi människor hela tiden fylls av en tillfällig lycka när vi har köpt något. Å andra sidan har de fel. Ingenting kan övervinna känslan av att ha köpt en biljett till en konsert som man vet kommer bli bra eller bättre upp: att sedan vara där på plats. Konsertlyckan som jag och Ida kallar det. En berusning.

Det här med att prydligt planera och räkna ut sin inkomst kanske är ett vanligt beteende bland ungdomar i min ålder men det känns fan inte så.




Nu ska jag fortsätta läsa flickan som lekte med elden och sedan se på film. Jag tror det blir Änglagård 1 eller  Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv som jag faktiskt tycker är jättedålig men jag har beslutat mig för att ge den en chans till då det var år sen jag såg den sist.